jeanettejonsson

Igår tänkte jag att jag skulle leka supermamma och ta med min dotter till pulkabacken (vi gör sällan sånt), vi mötte upp min kompis och hennes 4 små underverk för att umgås med dem. Eftersom varken jag eller lillan är särskillt förtjust i farter så tog vi det lugnt och åkte endast från halva backen. När vi har åkt 3 gånger och skulle gå upp så halkade jag, vid nerslaget kände jag att "det här var inte bra", min kompis ringde min man för jag var närmast svimfärdig och han fick komma och skjutsa mig till akuten, de åkte sen hem för att lillan skulle hinna till gymnastiken. Många tankar hann fara genom huvudet när jag låg där, tänk om den inte var bruten? Jag kände igen smärtan så väl och det är ju ändå bara 9:de eller 10:de gången jag bryter något (har liksom tappat räkningen) men ändå så vet man ju aldrig vad som har hänt. När jag kommit till rötgen skulle den skena de satte på när jag kom in tas bort och jag fick en chans att se hur jag såg ut, det såg verkligen inte bra ut, armen var jämntjock hela vägen från armbågen och det var världens knöl på undersidan. Jag fick sedan gå tillbaka till akuten och vänta och vänta och vänta, för att få tankarna på annat så började jag prata med de som kom förbi, det gjorde smärtan lindrigare. När läkaren till slut kom sa han att "Jaa det här  blir operation" VAAAAAAAA tänkte jag, "Ja men först ska vi dra den till rätta" Å helvete vad har hänt egentligen? Då kröp jag under min tröja och grät och det blev många svordommar. Läkaren visade bilderna på min arm och förklarade att det ena benet var av och satt fel, det andra benet är splittrat i 5 delar och måste opereras om några dagar och handen sitter snett och måste vridas tillbaka. OK jag visste att jag hade ont men kunde för allt i världen inte tro att det var så här illa. *Suck* Nu sitter jag här hemma med enorma smärtor och de tabletter jag fick fungerar inte så bra, väntar på samtal om när jag ska in på operation, allt kliar och skaver och jag kan inte sova. Jag vill bara gråta Tjingeling